Berättarkrafts skrivtävling för unga

Vi gratulerar Christina Smedberg till 1:a pris med novellen

Vita liljor

Det går inte att undgå att titta i spegeln i hissen på väg upp till den elfte våningen. Tanh ser bara en mager tjej med svart hår som hänger framför ett par djupsittande ögon. Hon ser samma sak varje gång hon åker med den här hissen. Det känns inte främmande längre, hon vet att hissturen tar exakt 3 minuter och 26 sekunder om ingen annan kliver på. Hon vet att när dörrarna öppnas så ska hon gå till vänster, genom en tung dörr, fortsätta ner korridoren till den näst sista dörren på vänster sida. Hon har gjort detta varje dag i två år nu. Två år sedan hennes mamma blev inlagd. Precis som alla andra gånger tar Tanh ett djupt andetag och sätter ett leende på läpparna. Fastän det är tvärtemot vad hon egentligen känner. Hon skjuter upp dörren och blir mött av en sjuksköterska som precis sett till hennes mamma. De utbyter en kort hälsning, inte mer än så. För det orkar inte Tanh och vid detta lag vet sköterskorna om det. Precis som alla andra gånger sätter hon sig i fåtöljen intill sängen och lägger ryggsäcken vid fötterna. Hennes mamma sover, som vanligt. Tanh tittar på hennes fridfulla ansikte, hon har alltid så ont när hon är vaken och det brukar alltid synas på henne. Tanh lutar sig bakåt och tittar upp i taket och väntar på att hennes mamma ska vakna. Hon är van nu.

Efter ett tag hör hon det prasslande ljudet som de tunna täcken på sjukhuset alltid ger ifrån sig. Hon vet inte hur länge hon satt där, tiden brukar flyta ihop när allt hon gör är att vänta. Tanh är genast vid sin mammas sida och räcker henne ett glas med vatten.

“Hej mamma. Har du sovit gott?” Tanh förväntar sig inte ett långt svar. Hennes mamma lyfter lite på mungiporna och nickar långsamt. Det är det vanliga svaret. Tanh berättar om sin dag medan hon hjälper sin mamma till en bekväm position, hon vet att kroppen inte är byggd för att ligga ner hela dagarna. Hennes mamma lyssnar och inflikar ibland med några ‘mm’ och ‘aah’ men aldrig mer än så. Vid detta laget har Tanh vant sig vid att det inte blir mer än så. Hon vet att hennes mamma inte känner något annat än trötthet och effekterna av cellgifterna de pumpar in i henne dag in och dag ut. Om Tanh kunde skulle hon överföra den smärtan från mamma till henne själv. Men världen funkar inte så. Den är orättvis och Tanh är vittne till det.

Så fortsätter dagarna för Tanh. Direkt efter skolan går hon till sjukhuset och sitter bredvid sin mammas sjukhussäng och väntar på att hon ska vakna. Har hon läxor eller prov passar hon på att plugga medan hennes mamma sover så hon kan ägna all tid som hennes mamma är vaken till att ta hand om henne. Det är det minsta Tanh kan göra. Men idag är hennes mammas födelsedag och Tanh vill inget annat än att det ska bli en bra dag, för dem båda. Det är därför hon kommer fram senare än vanligt eftersom hon tagit en omväg till floristen och köpt en bukett med liljor, hennes mammas favoriter. Hon hoppas innerligt att hennes mamma blir glad. Efter det beger hon sig mot sjukhuset. Utanför hennes mammas rum tar hon ett djupt andetag och sätter ett leende på läpparna i hopp om att det kanske smittar av sig. Hennes mamma är redan vaken när hon kliver in och sitter upp i sängen, det måste en av sjuksystrarna gjort. En känsla av otillräcklighet slår Tanh men hon skakar snabbt av den.

“Hej mamma. Grattis på födelsedagen, jag tog med liljor.” säger Tanh med leendet fortfarande på läpparna och visar upp buketten. Hennes mamma får fram ett ynkligt leende tillbaka. Det räcker för Tanh. Hon byter ut plastblommorna i vasen på fönsterkarmen med hennes liljor. Det ser nästan alldeles för sjukhus-igt ut med de vita blommorna på den vita fönsterkarmen med de tillhörande vita väggarna. När hon sätter sig bredvid hennes mamma tittar hon upp på Tanh med en nästan väntande blick, som om att hon väntar på att Tanh ska börja berätta om sin dag. Så det gör hon. Det värmer henne lite att hennes mamma faktiskt lyssnar när hon pratar varje dag, att hon inte bara pratat ut i luften. Tanh babblar på om hennes dag, lite mer entusiastisk idag än andra dagar. Hon kommer fram till en punkt i hennes dag som hon tror hennes mamma kanske uppskattar.

“Det börjar ju bli kallt ute nu så skolan har inte satt på värmen än, vilket jag stör mig på men det är inte poängen här. Så vi sitter i klassrummet för det är ju ännu kallare utomhus. Och så säger jag ‘Gud vad jag fryser’. Och vet du vad Annie svarade? ‘Gå och ställ dig i hörnet, där är det 90 grader’”. säger Tanh medan hon rullar på ögonen. Från bredvid sig hörs först en liten pust. Innan hon hinner titta ner har hennes mamma brutit ut i fullt skratt. Tanh första reaktion är att stanna till, hennes hand fastfrusen i luften mellan sig själv och hennes mamma. Skratt…? Hennes mamma skrattar? Innan hon vet av det så har hon själv börjat skratta.

Så sitter dem där i några minuter till. Inga andra ljud förutom två brokiga skratt som harmoniseras med varandra på ett inte så vackert sätt. När det lagt sig slänger Tanh armarna om hennes mamma. Hon blir kramad tillbaka. I stunden känner hon sig så lycklig.

“Det där var ju det roligaste skämtet jag hört, någonsin. Jag tror Annie borde satsa på stand-up.” skämtar hennes mamma med en liten glimt i ögat. Tanh ler tillbaka.

“Jag ska komma ihåg att säga det till henne. Det uppskattar hon nog eftersom alla i klassrummet buade.” svarar Tanh. Hon vill aldrig att den här stunden ska ta slut.

2:a pris Alma Olofsson, Ronneby

Humor smittar

Humor handlar om att tillsammans skratta,

Men all humor kan inte alla fatta.

Några skrattar åt skämtet som dras,

Några tycker mest att det är knas.

Humor förenar kompisar och vänner,

Man både tillsammans skrattar och känner.

Humor ska alltid vara på ett snällt sätt,

Vilket inte alltid är så lätt.

Att skratta åt någon då säger vi nej,

Men att skratta med någon är det alltid okej.

Humor smittar ofta till skratt,

Vilket gör livet väldigt glatt.

Andra känslor kan också smitta,

Viktigt är att glädjen hitta.

Då blir livet en rolig resa för alla,

”Humor är kul” hör vi alla skalla.

3:dje pris Nova Wrenne, Ronneby

Väntan på värmen

Min blick glider över vinterlandet. Tyst och stilla ligger snön vit över varje gren och de enstaka torra löv som inte än slukats av jorden. Det tjocka täcket av pudersnö kväver marken och varje hustak. Vitheten sticker i ögonen och gör mig aningen yr. Snön absorberar varenda ljudvåg som studsar i min riktning och lämnar landet öronbedövande tyst. Jag hör nästan inte mina egna tankar, även de kvävs av den tjocka snön som omringar mig.

Snöflingor vajar sakta mot marken och landar vackert ovanpå varandra. Jag följer en snöflinga med blicken. Jag ser dess symmetriska mönster som liknar ingen annans. Utav alla miljontals snöflingor som faller idag, igår och för alltid vidare är denna precis unik. Jag följer den när den faller mot marken och graciöst landar på det vita täcket. Jag hittar en annan snöflinga att följa. En annan helt unik snökristall som faller mot marken.

Världen står stilla för en minut. Ingenting förutom mina snabba blinkningar och djupa andetag rör sig. Mina tankar har en långsam takt och mitt sinne står i frid.

Vinden börjar plötsligt vina och de förut mjuka snöflingorna blir till hårda hagelkulor som smattrar min hud. Mina kinder brinner rosenröda och den vassa vinden tvingar tårar ur mina ögon. Tårar som fryser till kulor av is innan de faller till marken. Mina käke skallrar men ljudet av tänder som slår mot varandra når aldrig mina öron. Vågorna av det ihåliga ljudet lämnar mig och försvinner ut i intet. Jag kisar med ögonen och vitheten är total. Snön är överallt.

Luften är kall i mina lungor och mina tankar fryser till is.

Jag slukas av universum. För en sekund existerar jag inte. Ingen ser eller hör mig, inte ens jag själv. Ingen iakttar min befintlighet. Jag är vilse i livet och slukad av vinterlandet.

Stormen tvingar ner min blick och trycker mig mot marken. Marken på där snön blir allt högre och fortsätter att sluka mig. Jag drunknar i existentiell ångest och när mörkret faller blir jag rädd. Snön sägs lysa upp mörka nätter men de tjocka snömolnen stänger in och isolerar min mörkrädsla. Det finns ingen himmel att titta upp mot och inga stjärnor att följa. Kommer snön hinna töa innan jag dör? Innan jag fryser ihjäl.

Snöstormen avtar efter vad som känts som en evighet. Vinden blir mjuk och nederbörden minskar. Tårarna på mina kinder torkar när månskenet tittar fram mellan de mörkgråa molnen. Molntäcket som tidigare legat tätt över hela himlen spricker upp och låter strålar av ljus nå min frusna hud.

Jag står länge och tittar på månen. Ljuset ger mig någon sorts vägledning och plötsligt känner jag mig inte borttappad i universum. Trots natten och den brutala kylan som omringar mig, så påminner ljuset om våren. Det ensamma ljuset i natten ger mig hopp. Hopp om att våren kommer komma och snön kommer töa.

När jag stänger ögonen föreställer jag mig vårens färger omringa mig. I sinnet luktar jag på nyutslagna blommor och med bara fötter i gräset ser jag fjärilar.

För en sekund glömmer jag bort vinterlandet och fylls av vårens värme. Jag föreställer mig ängar av blomster och solstrålars beröring mot min hud. Klara bilder av ljus och värme tar upp mitt sinne och min kropp känns lättare.

När jag öppnar ögonen igen bländas jag av ett ljus. Solen. Jag ser mig omkring. Landskapet är förändrat. Kullarna som förut legat snötäckta är nu gröna och himlen är blå. Många sekunder går innan jag registrerat min omgivning. Jag undrar om jag drömmer. Eller om jag är död. Om detta är efterlivet. För min kropp känns främmande. Den känns lätt och full av ljus.

Jag tittar tillbaka upp mot solen, solstrålarna finner sin väg till mig och fyller min kropp av värme. Strålarna är som blixtrar och värmen känns plötsligt annorlunda. Den grundar sig djupt i min buk, på ett ställe där jag knappt kan identifiera den. Men när jag slappnar av bubblar den upp och lämnar min mun i form av ett hest skratt. Det förut tysta landskapet fylls nu av ljudvågor som äntligen når mina öron. Äntligen hör jag min egen röst. Efter vad som känts som en evighet av öronbedövande tystnad fylls mina örongångar av vackert ljud. Känslan av lättnad triggar värmen inom mig och ännu en gång känner jag den genomträngande glöden pressas genom min kropp och okontrollerbart välla ur min mun. Mitt hysteriska skratt fyller hela omgivningen. Det färgglada landskapet glittrar och en ännu större tillfredsställelse fyller mig.

Verklighet, en dröm eller efterlivet? Det spelar ingen roll. Jag önskade mig värme och kom gjorde värmen, på ett eller annat sätt.