Thomas Holden. Nonstop.

- Var bor du? I Diö, som ligger en mil norr om Älmhult.

- Vad handlar din text om? Texten i nonstop handlar om en svårt sjuk gammal kvinna, som ligger på ett sjukhus och minns sitt liv som barn. Framförallt förhållandet till sin originelle pappa.

- Vad har du skrivit och eventuellt publicerat förut? Jag har skrivit några romaner, som kommit ut på Bra Böcker, Bonniers och Cesix Förlag. Vidare har jag skrivit ett tiotal pjäser som uppförts på professionella scener. Jag har även verkat som regissör och dramaturg.

- Var får vi veta mer om dig och läsa mer av vad du har skrivit? Det finns en verkförteckning finns på svenska Wikipedia.

Utdrag ur Nonstop.

Den är inte av betong! skrek han när hon slog igen bildörren

sparka inte i gräskanten och akta dig för hundar du inte känner

och dra inte in kvistar i huset, spring inte i trappan

och luta dig inte så långt ut genom fönstret och

plastpåsar ska väl för djävulen inte ligga på det sättet

när det finns barn i huset!

och modern hade sagt till henne som på den tiden

var en elvaårig dotter

att han varje vår drabbades av en galenskap

som varade fram till midsommar

och hon tänkte att han i denna galenskap

såg bilen rasa sönder och samman varje gång

hon stängde dörren så att de inte hade någon bil mer

att han såg gräsmattan så söndersparkad

att de inte hade någon gräsmatta mer

och huset så fullt av kvistar att de inte kunde bo där mer

och att han såg henne själv så nedsnubblad

för trapporna, uttappad genom fönstren, nedhalkad under

riksvägens lastbilar, kvävd av husets alla plastpåsar

och drunknad i var och den av grannskapets brunnar

så att de inte ens hade något barn mer.

Och eftersom han annars var någorlunda normal

fann hon det i sin ordning att han var galen

så länge det var fastställt att det gick över.

Kommen till den ålder där det är utan vikt

om man drömmer eller är vaken, förstod hon

att hon mer än ett barn i hans ögon

var en invånare i själva resan att vara ett barn

och när hon förflyttades inom honom

kände hon att hon färdades lika mycket i kärlek

som i fruktan och om han var helt för sig själv

ville hon också vara helt för sig själv

och så stod hon ofta bredvid honom

med hakan tyst i fönsterbänken, som om de

delade hela den grå söndagseftermiddagen

var och en på sitt håll och ibland satt två kråkor stilla

på en våt, svart gren, men oftast fanns ingenting

att se på utom vintern själv och då räknade hon

tyst på fingrarna, gjorde munrörelser och låtsades sjunga

fantastiskt högt

och en gång var det en liten prick som åkte skidor

så långt ute på sjön att den bara tycktes stå där

och hålla på utan att komma någonstans

och när hon såg upp kände hon att också han

denne fader och hon denna hans dotter arbetade sig fram

över isarna med rörelser som vare sig avlägsnade

eller förde dem närmare någonting och i insikten

att ingenting var så stilla att det inte hann undan

kom frågan på henne om det fanns ett liv efter döden.